Moderniteten vilade på en linjär uppfattning av historien, på att man skulle sträva från det förgångna mot framtiden. Denna strävan skänkte oss också ”framsteget”. Men redan i början av 1900-talet försvagades tron på framsteget, och idag lever vi i en allt snabbare produktion av förgånget.

I "Förlusten av framtiden. En essä om kultur, tid, rytm" tränger den rysk-amerikanske filosofen och kulturteoretikern Michail Jampolskij – i realtid – in i dagens ”förlust av framtiden”. Han går i dialog både med Martin Heidegger, Hannah Arendt, Gaston Bachelard och Luc Boltanski och med en större krets av nya röster inom filosofi och kulturteori. Men han bjuder också in mer aparta andar i sitt samtal: här finns bland många andra den ryske filosofen Nikolaj Fjodorov, fransmannen Gilbert Simondon och den italienske intellektuelle och konstnärlige mångsysslaren Alberto Saviano. Konsten tar samma väg som samhället. Tidigare beskrevs konsten som en ”historia”, som rörde sig från traditionella former till moderna. Men samtidigt med att utvecklingshastigheten ökade blev också den linjära utvecklingen mer komplex och otydlig. Framtiden försvann, och förvandlades till ett växande nu. Och museet blev ett förkroppsligande av detta odefinierade nu.

Michail Jampolskij, född 1949 i Moskva, är en rysk kulturantropolog och filmteoretiker och en viktig intellektuell brobyggare mellan Ryssland och väst. Michail Jampolskij är professor i rysk litteratur vid New York University och har skrivit om bl.a. Godard, Hitchcock, Truffaut, Babel, Charms, Benjamin och Arendt. År 2018 utkom "Kulturparken. Kultur och våld i Moskva idag" samt den nu till svenska översatta "Förlusten av framtiden".