Hasselakollektivet, en kylslagen höstdag i mitten av nittiotalet. Ida tycker att hon har kommit till en bra plats. Här kanske hon kan få hjälp att förstå varför hon inte mår bra. Här finns människor som förstår livets allvar. Det är Susanna, och Helena, och Jasmine. Och Sarah som hon delar rum med och vars andetag hon ligger och lyssnar till på nätterna. Men parallellt med det goda pulserar oron inom henne. Hon vill inte göra ledarna besvikna. Vill inte att Maggans stränga blick dömer henne eller att K-A ska tycka att hon inte duger. Men Ida ska inte göra någon besviken. Hon ska ta tag i sitt liv och göra rätt för sig. Framför allt ska hon bli en arbetarunge som de slipper skämmas för.

I Jag är visst någonting skildrar Ida Ali-Lindqvist sina år på Hasselakollektivet i Hälsingland, ett av Sveriges mest omtalade behandlingshem. Hassela, som grundades 1969, blev en tongivande aktör i den svenska missbrukspolitiken vars pedagogik fick gehör bland styrande politiker. Grundidén var att genom disciplin, solidaritet och hårt arbete rädda arbetarklassens barn från drogmissbruk. Men det fanns också en baksida: pennalism, psykisk nedbrytning och kränkningar.

Boken är en personlig och politisk berättelse om några avgörande år i en ung människas liv. Den utforskar frågor om missbruk, makt, gemenskap och mening och ställer frågan hur den lilla människan passar in i det stora maskineri vi kallar samhället. Är det verkligen så enkelt som Hassela gjorde gällande, att klippa sig och skaffa ett jobb?