De flesta blev tagna på sängen av cykeltrafikens kraftiga uppsving i Stockholm under 1930-talet. Cykeln hade varit närmast borträknad, men för de arbetare som flyttade från innerstaden till de nya förorterna utgjorde cykeln ett billigt och attraktivt alternativ till stadens kollektivtrafik. Bil var det ännu få som hade råd med. Dessutom passade cykeln väl in i den friluftsvåg som löpte genom det svenska samhället under mellankrigstiden.

Vid mitten av 1900-talet var stadsplanerare förvissade om att cykeln hade spelat ut sin roll annat än för rekreation och förflyttningar inom de förorter som planerades kring tunnelbanans stationer. 1970 hade dessa föreställningar så gott som slagit in, när bland annat längre resvägar gjorde att cykeln valdes bort för andra transportmedel. Men det var också fråga om en självuppfyllande profetia.

Martin Emanuels doktorsavhandling visar på konsekvenserna av den moderna (bil)staden och på hur aktörers värderingar och tolkningar av olika trafikslag påverkar vilka åtgärder som vidtas, eller inte vidtas, för trafiken. Den ger en ökad förståelse av trafikplaneringens ideologiska karaktär och av hur den fortsätter forma våra praktiker under lång tid framöver.

Martin Emanuel är civilingenjör i teknisk fysik och verksam vid Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.