Insynen i hur den psykiatriska tvångsvården fungerar är ytterst dålig. Det har hänt väldigt lite sedan 1990-talet och den här berättelsen behandlar de grundläggande brister i vården som gör att många tvångsmedicineras felaktigt efter bristfälliga undersökningar vid fastställande av diagnos.
Under 2010-talet har vi sett en försämring av vården med väldigt långa vårdtider vid tvångsintagningar och efteråt fortsatt tvångsmedicinering. Berättelsen tar upp tvångsvårdens förbannelse och överdrivna tillämpning, bristen på alternativa tankesätt, rutinmässiga metoder och vanvården som blir resultatet. En utveckling som fått katastrofala följder och leder till tragedier och självmord. Berättelsen handlar om erfarenheter från Stockholm och kampen för att rädda en människas liv undan tvångsvårdens skruvstäd.

Skriften utmynnar i tankar på en helt ny organisation för att möta de här personernas behov och avbryta vanvården som i dag pågår vid Sveriges psykiatriska kliniker med stöd av en undermålig och ytlig lagstiftning. Felet är att få krav ställs på vårdens utformning och resultat, trots att personerna tvångsvårdas ofta utan att ha begått brott.