Mumieporträtten från Faijum, målade med vaxfärger på en träplatta för ca 2000 år sedam, är unika genom den närhet de ger oss toll modellerna. Frågan är om det inte är med dessa porträtt som grunden läggs till den västerländska, inkännande och psykologiserande porträttkonsten. Sällan eller aldrig har minnet av en levande efter döden gestaltats med sådan pregnans som i dessa porträtt. Deras konsthistoriska värde blir inte mindre av att samtidigt som en linje leder mot västeuropeisk porträttkonst så leder en annan linje mot den östra kyrkans ikonmåleri. Antikens naturalism och medeltidens stilisering har stämt möte i dessa bilder.
Liksom i fallet med miniatyrsamlingen, donerad av Hjalmar Wicander, ikonerna skänkta av Olof Aschberg och det svenska silvret skänt av Gunnar Philipsson är det en enskild persons intresse och genrositet som gjort att Nationalmuseum är i besittning av denna exklusiva kollektion av mumieporträtt. I detta fall är det samlaren och donatorn Max Dinkelspiel.
Det är en stor glädje för Nationalmuseum att kunna ägna årets årsbok åt denna lilla, men enastående skatt ut museets samlingar.