Erfarenhetens betydelse Kanske är det novemberljuset som spelar in. Oundvikligen går också 2018 mot sitt slut, och hela den väldiga nordeuropeiska föreställningsvärlden kring vissnande och vintervila, död och återfödelse, sätts i cyklisk rörelse än en gång. Ett exempel på hur starkt dess inflytande är kan ses i Siv ­Cederings dikter i den nya boken i Lilla serien som medföljer numret som bilaga till prenumeranter. Trots att hon tidigt acklimatiserade sig till en annan kulturkrets, den nordamerikanska, fortsatte Cedering att till sina dikter hämta motiv och stämningar från en skandinavisk sfär. Poeten Matilda Södergran, som härmed förtjänstfullt debuterar som översättare, presenterar i numret ett antal dikter som inte fick plats i boken – ett slags lyriskt bonusspår. Men mina egna redaktörstankar kring erfarenhetens betydelse för skapandet föddes nog tidigare under hösten, innan ännu den stora meteorologiska omvälvningen gjort sig så märkbar. Temat är på inget sätt nytt, inte den bakomliggande situationen heller: många har före mig tyckt att kulturvärlden i sin (helt naturliga) inriktning på nyheter löper risk att bortse från andra aspekter av det konstnärliga skapandet. Var tid har sin mediala situation, det vore naivt att tro att den egna epoken är unik, att just den mer än någon annan skulle utmärkas av ytlighet och det speciella slags cynism som medför att allt ljus riktas mot de debutanter som redan i höjd med sin andra eller tredje bok anses förbrukade som nyhetsmaterial. Givetvis. Men som konstnären Harald Lyth, välkänd även i litterära sammanhang, som står för numrets omslagsbild och färgbilaga, lärde sig att tänka: ”Om detta redan är sagt, så är det i alla fall min tur att säga det nu.” En lång intervju med den i ordets egentligaste mening erfarne Lyth ser jag som numrets nav: vad han har att säga om kreativa mekanismer är giltigt för musiker och poeter lika väl som för bildkonstnärer. Ja, det har absolut relevans för de sätt på vilket vi alla anstränger oss att forma våra liv och vår tillvaro. Mycket av numrets övriga innehåll ser jag gruppera sig kring detta stora outsagda tema som är livs- och konsterfarenhet, vila, koncentration, utslocknande och nytt liv. Gunnar Harding minns sin vän och kollega som Lyrikvännenredaktör Gösta Friberg och har också översatt en lång dikt, ”Överfärd med Brooklynfärjan”, av världslitteraturens mest vitale 200-åring, Walt Whitman (vilken kompletteras av en sällan sedd prosatext i samma ämne, översatt av Kristian Carlsson). Själv har jag översatt ett par dikter av Ursula K Le Guin, en annan röst som tystnat under året men som naturligtvis fortsätter att ljuda i hennes böcker. Erfarenhet är självklart inte beroende av biologisk ålder. Ananda Devis dikter om båtflyktingar visar hur politiska och ekonomiska omständigheter brutalt formar människors liv. Inte heller är den bunden till den enskilda personen – ”I contain multitudes”, sade ju Whitman. En människa – eller en bok – kan i sig sammanfatta generationers upplevelser och kunskap, och genom David Zimmermans text om Linnea Axelssons Ædnan, den första diktbok som på mer än tjugo år fått Augustpriset, får vi en aning om detta. För mig uppstår ett tydligt sammanhang i spelet mellan texterna, de ovan nämnda och många andra som ingår i årets sista nummer. Det är tidskriftens speciella magi som än en gång visar sig verksam. Läsarna kommer att se delvis samma, delvis andra mönster; just som det ska vara. Nästa gång är årtalet 2019. Jonas Ellerström