Sommaren 1942 inledde Riksantikvarieämbetet undersökningar i anslutning till vattenkraftsutbyggnaden i Jämtland. Det var startpunkten för ett av kulturminnesvårdens största dokumentationsprojekt under 1900-talet. Från en översiktlig arkeologisk inventering utvecklades verksamheten till en bred kulturhistorisk undersökning med omfattande studier - arkeologiska och etnologiska - av de väldiga områden som genom utbyggnaden skulle komma att förändras i grunden. Margareta Biörnstad tecknar bakgrunden och följer sedan hela förloppet fram till decennieskiftet 1980. Hon kombinerar redogörelsen med analyser av kulturminnesvårdens villkor och visar hur de ansvarigas målmedvetna arbete lyckades ge kulturminnesvården en tydlig roll i vattenbyggnadsprocessen. Författaren tar också upp projektets betydelse för diskussionen om kulturminnesvårdens uppgift som resulterat i en ny syn på bevarandet av kulturlandskapet med dess innehåll av betydelsebärande miljöer. Margareta Biörnstad är f.d. riksantikvarie. Under några år i början av 1960-talet var hon ansvarig för Riksantikvarieämbetets undersökningar i samband med vattenkraftsutbyggnaden, senare en av initiativtagarna till forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse.