Kränkta människor uppmärksammar situationer som vi alla kan hamna i; där offren spelar ut hela sin repertoar, och vi försöker sympatisera. Detta har ofta inslag av reflexbetonad inställsamhet och ska inte förknippas med empati snarare med naivitet och välvillig dumhet. Människor omkring de självpåtagna offren måste lära sig att stå emot och skaffa sig egna liv inte dras in i en virvel av manipulation och lögner menar psykoterapeuten och författaren Thomas Silfving.

Kränkta människor vill provocera. Boken vill också nyansera den urskillningslösa och hittills oemotsagda bilden av offerollen som basuneras ut. Som om offret vore intressant och djupt begåvat, värd att beaktas. Enligt Thomas Silfving kan vår fascination för dumhet vara både skamlöst underhållande och gränslös.Kanske också lockande, farlig och professionellt stimulerande. Därav bokens undertitel om offerrollens farliga lockelse.

Boken handlar inte om verkliga offer; de människor som varit utsatta för krig, våld, övergrepp och andra svåra umbäranden som de flesta av oss dessbättre är förskonade från. Den handlar om offermentaliteten; att högljutt klaga över sådant som är en naturlig del av livet och de livsvillkor vi alla måste underkasta oss.



Thomas Silfving är född i Stockholm 1951. Han arbetar som specialistpsykolog och psykoterapeut. Han är författare och redaktör till sju böcker och ett antal artiklar i psykologi.



Thomas Silfving är psykolog och psykoterapeut och har skrivit flera böcker om psykiska störningar. Här ger han sig i kast med kränkta människor, människor som fastnat i offerrollen.
Offerrollen är tacksam för människor, menar Silfving, eftersom det innebär en viss makt. Eftersom offermentalitet är på modet betraktar fler och fler människor sig själva som kränkta. Deras omgivning spelar ofta med och försöker hjälpa, vilket är kontraproduktivt. Samhället i stort är genomsyrat av en egocentrisk världsbild, där narcissism ständigt uppmuntras, inte minst i pressen. "Förlorare", får för mycket uppmärksamhet. Sverige borde inrätta en "egobrottsmyndighet".
Ältande och offertänkande är destruktivt och borde ersättas av osjälviskhet. Boken går också igenom olika personlighetsstörningar, som borderline störning, paranoid personlighet och narcissistisk personlighetsstörning.
Sifving har många bra argument. Det är inte konstruktivt att se sig själv som ett offer. De flesta stämmer nog i att det är bättre att försöka göra något konstruktivt för sin omgivning istället för att enbart sysselsätta sig med sitt själsliv. Vad man gör borde vara mer viktigt än vad man är.
Tdningen Kulturen, september 2012