Efter debutsamlingen Ansiktet mot muren (1978) kommenterade en bekant,
att mina nonsensramsor typ Blir det dimma / blir det regn, / inte
simma / jag har vagn och Det är hask / med mask / att meta / i slask
var bättre. Även om det är roligt att rimma ramsor, snirkla sonetter,
lirka limerickar blev jag ganska konfys och förstås smått stött.

Men å andra sidan fick jag upp ögonen för poesins mångsidighet, oanade
möjligheter och att dikt som dikt inte passar alla. Det finns lyrik
för dig och det finns lyrik för mig. För att man tycker om fotboll
eller judo eller isdans behöver man inte vara intresserad av sport
över hela linjen.

Haiku-formatet intresserade mig redan då, men mera som lek - en
språklig motsvarighet till sudoku. (Jag har till och med roat mig med
att svara i svenska Yles kommentarsfält med haikun, men det sågs inte
med blida ögon.) Marshall McLuhan - han som på 1960 talet myntade
begreppet ”Global Village” - var inne på rätt spår då han deklarerade
att mediet är budskapet. Det är bara att koppla upp sig, dyka in i
nätet, surfa på sociala medier, för att inse att så ligger det å andra
sidan till. Och vad litteratur beträffar kan till exempel skillnaden
mellan tryckt bok och talbok eventuellt på sitt sätt påverka hur
litteratur skapas.

Också haikun är ett medium som formar innehållet. Själv har jag
närmast lagt an på att skriva enligt stavelseformeln fem - sju - fem
och undvikit de andra kraven som ligger bakom en traditionell, äkta
haiku. För en person som tenderar att bli alltför mångordig, spretig,
luddig i kanterna har det varit en befrielse (”sekundär frihet”) att
ha ett mått som styr innehållet, tvingar till fokusering. Med sjutton
stavelser som morot och piska är det lättare att leva upp till klichen
”kill your darlings”, att dyrka upp nötskalet.