När Sparbanken Sverige och Föreningsbanken 1997 tillkännagav fusionen mellan de båda bankerna var det kulmen på en lång process. Tankar på ett samgående hade funnits sedan 1960-talet, men dittills hade alla försök gått i stöpet. Intresset var nämligen inte lika stort från båda parter. Jordbrukskassorna och Föreningsbankerna hade länge värjt sig mot alla tankar på ett samgående, medan sparbankssidan tyckte sig ha allt att vinna på ett sådant. Tre år tidigare hade långt gångna förhandlingar brutit samman.
1997 blev Sparbanken Sveriges ordförande Göran Collert och LRF:s ordförande Hans Jonsson överens om att de båda bankerna borde gå samman. Men det skulle bli problem. Det var nämligen två vitt skilda företagskulturer som skulle smältas samman. Inom sparbankerna fanns en stark konsensuskultur och utredningsorganisation, medan Föreningsbanken hade betydligt kortare beslutsvägar, där man inte tvekade att ”skjuta från höften”.

I FUSIONEN – Samgåendet mellan Föreningsbanken och Sparbanken Sverige, ger Ingvar Körberg en inträngande skildring av hur man lyckades övervinna samarbetsproblem och kulturkrockar under en av de största fusionerna i den svenska finansvärlden.

Ingvar Körberg har varit anställd i branschorganisationen Svenska Sparbanksföreningen under 25 år, bland annat som chefredaktör för Tidningen Sparbankerna. Allt källmaterial om fusionsprocessen mellan Föreningsbanken och Sparbanken har stått till hans förfogande. Den bygger dessutom på intervjuer med de personer som deltog i processen