När man står utanför Blue Moon Bar i Karlstad, klockan halv tre på natten i snöglopp, och skriker åt en chalmerist för att han har dansat tryckare med en annan brud, och folk går förbi och ser hela dramat, och man vinglar till i sina sjucentimetersklackade lackpumps som ingen ändå har vett att uppskatta – då kommer man till insikten att livet inte riktigt blev som man tänkt sig.

Jag ska berätta lite om min hemstad. Karlstad är en stad där man kan se 24-åringar gå stavgång. Karlstad är en stad där en ljusbrun kamelhårsulster från Burberry kan hänga på en galge på Kupan i en veckas tid utan att någon köper den. Karlstad har ingen karaktär, ingen klass, ingen självinsikt – och inga klubbar. Så alla vägar bär till Blue Moon Bar, detta hån i nöjeslivet landet över. Man gråter utanför Blue Moon Bar. Man spelar bort sina pengar och dricker dåligt öl och blir så överrumplad när man ser en kille i blåvitrandig tröja att man raggar på honom för att han är ett så exotiskt inslag.

Dagen efter ligger man hemma och vältrar sig i självförakt. Man börjar med att förakta staden och dess invånare, men sedan föraktar man sig själv, eftersom man kommer på att herregud, det är ju jag. JAG har spelat upp en scen som mascarakladdig flickvän inför en publik som inte kan se skillnad på en Diorväska och en påse chips, med anledning av en man som dansar tryckare. På Blue Moon Bar. Herregud, förlåt mig.