Dikterna i Gösta Ågrens nya samling ekar genom ett sobert, strängt landskap. Naturen spelar med i texterna, som kaotisk fond och harmonisk dröm. Det är fråga om centrallyrik, där döden är återkommande gäst, och livet okuvligt! Det centrala greppet, paradoxen, är för diktaren själv inte ett konstruerat grepp utan en upptäckt, självklart given av sammanhang och tonfall. Motsägelsefullheten måste bejakas; de oväntade, men sällsamt organiska sammanflätningarna öppnar nya dörrar mot vår tillvaro.Karaktär Händelserna är små, menkedjorna ändlösa. Det finnsen vildhet i varje namn,ett jag, som vill gå och lämnabojorna kvar. Men också flykten är bara en länk;kedjan kan inte brytas.Där du går, in i det latenta,möter du alltidsamma gestalt.