Boken lyfter fram en färgstark men förbisedd fas i den finlandssvenska poesins historia utifrån tre centrala författare under 1960- och 1970-talen: Gösta Ågren, Lars Hulden och Claes Andersson.

Ett viktigt tema är motsättningen mellan socialt engagemang och poesins genrekrav, och Anna Möller-Sibelius visar att den konflikten är produktiv.

I kontextualiserande diktanalyser tar hon upp förortsliv, mentalvård, tv-program, kärnvapenhot, demonstrationståg och blasfemiska Jesus-dikter. Dessa ämnen krävde ett nytt formspråk och stimulerade till experiment och kommunikation med läsaren.

Analyserna nyanserar samtidigt bilden av dessa årtionden genom att återknyta till en idealistisk tradition och blicka framåt mot en socialkonstruktivistisk syn.