Den stora klangen tar sin början med ett hotande åskväder och klingar ut i en vision av den återlösta mänskligheten. Mellan Adalbert Stifters roman Der Nachsommer 1857 och Richard Wagners Parsifal 1882 sker mycket som kommer att lägga grunden till modernitetens nya århundrade. Men rötterna är djupare än så. I sex huvudkapitel behandlas texter och musik som står författaren nära. De har vuxit fram ur skilda vetenskapliga och estetiska miljöer. Tillsammans vittnar de om tematiska samband som sträcker sig från den grekiska körlyrikern Pindaros, via Friedrich Hölderlin, Friedrich Nietzsche och Thomas Mann till en brännpunkt hos Vilhelm Ekelund. De nordiska perspektiven understryks i kapitlen om senare 1900-talsdiktning, i ljuset av Hölderlin och Paul Celan, där bland andra Lars Norén, Olav H. Hauge, Tor Ulven och Steinar Opstad uppmärksammas. Elisabet Hermodsson, Hölderlintolkaren, framstår som en bro över till Systerdikter , där särskilt Elisabeth Rynell och Birgitta Lillpers har varit av stor personlig betydelse. Så också gutaskalden Gustaf Larsson. Hans utveckling från hembygdslyrik till hembygdsmodernism betraktas här ur ett uttalat nordiskt perspektiv i dialog med forskare, poeter och översättare från Norge och Island. En särställning intar det avslutande kapitlet, närt av ett tilltagande intresse för sambanden mellan ord och ton i vokalmusik från Richard Wagner till dansken Svend Nielsens körtonsättning av Inger Christensens Sommerfugledalen. Här förenas fascinationen inför litteraturens existentiella och religiösa intertexter med musikens stora mysterium.