Gustav Sandgren (19041983) var i början av 1930-talet en av Sveriges mest uppmärksammade författare. Tillsammans med Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist och Harry Martinson uppenbarade han sig 1929 i Fem unga, en skönlitterär antologi som väckte uppmärksamhet genom sin programmatiskt moderna framtoning. Boken har kommit att framstå som en symbol för den litterära modernismens första allvarliga framstöt i Sverige efter 1910-talets stormsvalor. Brottet med det gamla förstärktes av att alla författarna var autodidakter med proletär bakgrund. Sandgren var en av de stridbaraste av de fem.

De fem ungas modernism inskränkte sig inte till litteraturen utan var också politisk, social och kulturell. Och inte nog med det, den stod i samband med tidens generationsdebatt och hade delvis karaktären av ett ungdomsuppror. Sandgren var också barnboksförfattare, och en av frågorna i Boëthius bok är om han var modernist även i dem, och i så fall vilket sätt.

Sandgren var modern också i ett annat avseende. Han tycks sakna ett enhetligt och sammanhållet jag. Han var kluven och ambivalent och vacklade mellan olika livshållningar, åsikter och stämningslägen. Författarskapet visar sig vara fullt av olika röster som befinner sig i dialog med varandra.