År 1840 började C J L Almqvist skriva tjocka underhållningsromaner. Den skandalomsusade författaren kunde på så sätt förtjäna sitt levebröd. Samtidigt menade han att romanen var den litteraturform som bäst skildrade verkligheten. Sannfärdiga verklighetsskildringar skulle i sin tur ligga till grund för samhällsreformer. Almqvists sena romankonst har sällan uppmärksammats av forskarna. Här sätts den emellertid in i sitt litteraturvetenskapliga sammanhang. I sex fristående kapitel studerar Lars Burman särskilt de spännande romanerna Amalia Hillner (1840) och Tre fruar i Småland (1842-43). Författaren betonar kontinuiteten i Almqvists tänkande och söker efter "konstanta gestaltningar" i diktningen. Framförallt uppmärksammar han dock Almqvists mångsidiga och motsägelsefulla intresse för kvinnan.