»Sigrid ligger under sängen för nu är han arg igen, han är jättearg den här gången. De svarta strumporna går med uppretade steg runt henne. Arghanden slingrar sig likt en vass kobra in under sängen i sin jakt på hennes rädda kroppsdelar. Sigrid blundar hårt och tänker på fyllisarna som bara är springsteg bort. Hon längtar efter dem. Hon tänker på sin egen fyllis, på hans stora mage som alltid kommer först in genom dörren och sen kommer själva han. Det ser roligt ut. Hon blundar bort livet bakom hårt sammanpressade ögonlock.«
»Sigrid ringer sin make när hon kommer hem från jobbet. En annan röst svarar. Den stenhårda råbandsknopen drar ihop sig. Rösten berättar var Olof är. Att han är samman med någon som tar betalt för att suga av honom. Hennes Olof. Hennes vackre man. En spillra av deras äktenskap. Nästan allt det ärvda finporslinet går plötsligt sönder. Nästan hela själen skrumpnar likt ett ihoptorkat äppelskrutt sönder och knäcks. En arbetsdag av återhållen gråt spottas ut och landar i golvspringorna. Efter timmar, dagar eller sekunder av en helvetesevighet dör hon på köksgolvet med skorna på. Hon – den andra kvinnan. Burkar och flaskor – hans älskarinnor. Sigrid älskar honom bortom sans och vett.«
»Sigrid är sju år och hon och Lillis tar pendeln till bögringen, de ska bara säga till Lillis mamma innan de hoppar i sina nya träskor, de som mamman köpte åt dem i Sollentuna Centrum en gång när det var rea där. Mamman är besatt av reor och shopping. Sigrid tänker att mamman handlar sig glad. Lillis mamma heter Lian och pissar hårt i slasken och hon handlar sig aldrig glad, för hon har inga pengar, för hon handlar hellre fina ölburkar för socialbidraget. Pisset stänker på kaffekoppar, fasttorkad mat och tomma burkar som låter ihåligt, som regnet på plåttaket på skolans cykelskjul. Den kväljande lukten studsar mellan väggarna och fastnar i kökets tapeter. Det doftar fylla och trygghet och Sigrid känner lyckan som tar bort allt som inte ska vara på hennes insida.«
»Olof har ringt. Efter många dygn av nattliga evighetspromenader på parkettgolvet är hans stämma äntligen i hennes öra. Ångesten kvider genom luren och vidare in i hennes hörselgång. Det dunkar av känslor i halsen, bröstet och underlivet. Hon ska jävlarimig slå ihjäl honom. Hon ska bara rädda honom först. Hon åker in till stan och hämtar honom. Hon kör för fort. Kör om för snävt. Blir tutad på. Hon ser inte vägen ordentligt för i ögonen finns inga vindrutetorkare. Hon är så helvetesjävlaförbannat arg på honom. Han sitter ihopkrupen på en parkbänk. Hon vet hur han mår. Hans ångest är vedervärdig. Hans lukt också. Han har antagligen inte duschat eller borstat tänderna på alla de här dygnen. Hon tänder inte på honom när han är uteliggaräcklig. Hon hatar honom intensivt, mitt i kärleken. ’Jag älskar dig’, snorar hon ut i bilens tystnad medan som hon svänger upp framför honom. Han sover med huvudet mot bröstkorgen – armarna hänger slappt, munnen är halvöppen. Bredvid honom står en skrynklig plastpåse.«

Sigrid sover på soffan är två berättelser som är en enda berättelse – Sigrids.
Den lilla Sigrid är sju år gammal och flyr från det fysiska och psykiska våldet hemma till bästisen Lillis i huset intill, där alla alltid är fulla men glada och varma och där ingen slår.
Den stora Sigrid är gift med en alkoholiserad äldre man och medberoende. För att inte bli galen och gå sönder tröstar hon sig med andra män och biter ihop. Tills makens missbruk börjar gå ut över de gemensamma barnen.
Sigrid sover på soffan handlar om vår tids stora folksjukdom – alkoholism. En miljon svenskar lider av sjukdomen, var och en omgiven av minst 4–5 anhöriga som måste förhålla sig till problematiken utan att få den hjälp som missbrukaren får. De medberoende får ingen hjälp utan måste hjälpa sig själva. Trots att deras historia bara kan sluta på två sätt: Antingen lämnar de eller så dör de.
Sigrids historia är med andra ord långt ifrån unik. Men relativt få överlevare orkar ens berätta om vad de varit med om, och verkligen inte med hennes utlämnande, brutalt ärliga och suggestiva språk. Sigrid lyckades lämna. Nu hoppas hon kunna använda sina erfarenheter för att hjälpa andra drabbade och visa dem att det går att försonas och förlåta – om inte med missbrukaren så i alla fall med sig själv.