Det hände första gången en moddig eftermiddag i januari. Skymningen kröp närmare. Julbelysningen som fortfarande satt uppe lyste övergivet ovanför gatan, och hon gick sakta och tungt och bar på väskan med alla böcker och papper. Huvudet var trött och tomt efter en hel dag tillsammans med unga människor, som ännu mindre än hon själv visste vad de ville med sina liv och vars oro flög runt i rummet och kolliderade med alla de andras oro. Som vanligt hade det tagit på krafterna, på viljan och engagemanget att vara i skolan och ge det bästa som hon hade i form av kunskaper, stöd och uppmuntran. En känsla av hopplöshet fyllde henne. Vad är det egentligen som händer med människorna? Med mig själv? Med den värld vi lever i? Ofta kom den frågan upp inom henne.