Kan historiker bidra till ett mer rättvist minne? Under de senaste decennierna har det i många länder förts historiska debatter som påminner om rättegångar. Enskilda aktörer, ideologier, stater och hela kulturer har placerats på de anklagades bänk. I Sverige har "68" blivit en omstridd ort i det offentliga minnet och det har talats om "vänsterns skuld", om brott och bekännelser. Att diskussioner om det förflutna har kommit att fungera som ett slags samhällelig historiedomstol väcker frågor om historikerns uppgift i samhället och om historievetenskapens relation till juridik, politik och etik. När tolkningsdispyter inte bara handlar om vad som faktiskt hände utan också om hur det förflutna ska bedömas, hur kan värderingen av det förflutna hanteras för att främja en fruktbar bearbetning av konflikten? Om sådana bedömningar ska vara något mer än tillhyggen i politiska uppgörelser och godtyckligt tyckande, hur kan bedömningarna underbyggas och kritiseras? Inom den juridiska sfären har rättvisa utgjort ett viktigt ideal. Kan historiska berättelser och bedömningar vara orättvisa? Vad innebär i så fall en rättvis berättelse och ett rättvist minne? Dessa frågor behandlas i relation till debatten om "68" i Sverige. Genom att använda domstolen som analogi belyses olika roller som historiker kan spela, såsom åklagare, försvarsadvokat, domare eller åtalad och vilken betydelse det kan ha i tolkningskonflikter. I Historia som domstol använder historikern Martin Wiklund domstolsanalogin och idéer om juridisk och retorisk argumentation som inspirationskälla för att tänka historia på ett sätt som kan främja en meningsfull hantering av historiska tolkningskonflikter och som sätter värderingen av det förflutna i centrum.