I en tid då vetenskapen förknippas med de mest storslagna förhoppningar – och samtidigt i grunden ifrågasätts – behöver vi åter ställa de grundläggande frågorna: Vad är kunskap? Vad är vetenskap? Hur går det till när man vetenskapar? Vilken betydelse har vetenskapen i ett kunskapssamhälle där man börjat tala om post-sanning och ”alternativa fakta”?

En strävan efter sanning introducerar vetenskapsteorin med utgångspunkt från de praktiker som präglar vetenskapens vardag. Vetenskapen beskrivs som ett projekt, med upptäckten som drivkraft och med en historia – och en framtid – som utmanar. För att förstå hur vetenskapen konkret fungerar måste man ta sig bortom de stereotyper som ofta ställt positivism och hermeneutik, induktion och deduktion, empirism och rationalism, kvantitativa och kvalitativa metoder mot varandra som antingen-eller-alternativ, för att i stället intressera sig för tolkningskonflikter. Om det vetenskapliga projektet ska hållas vid liv och ha en framtid kan man inte resignerat plädera för en godtycklig relativism, men inte heller hävda att man redan äger absolut kunskap.